Max/Alex.

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur det skulle varit om du hade fötts.
Om mamma verkligen hade slängt ut mig.
Om jag verkligen inte hade klarat av ekonomin.
Hade jag verkligen inte fått hjälp av någon någonstans?

Tankarna är många men OM finns alltid med.
Om det hade varit annorlunda.
om,
om,
om.

Hade du blivit en flicka,
som jag var hundra på,
så skulle du hetat Alex.

Det visste jag redan den dagen då jag fick det positiva resultatet på pinnen.

Men om det inte hade varit så,
att du varit en flicka,
du hade det blivit en Max.

Jag saknar dig.
Jag saknar värmen inom min när jag tänkte på hur du växte.
De enstaka månaderna innan andra la orden i munnen på mig.
Innan den påtvingade aborten tog platts.

Den var så fin,
så otroligt fin.

Varje natt vaknar jag minst 3 gånger gråtande för att jag önskar mina val ogjorda.
Att du fortfarande fanns,
att du nu hade varit en livlig ett-åring.

Jag dör lite mer för varje dag,
inombords.

Hur länge ska jag behöva klara det,
hur länge.

När jag väl har möjligheten att få barn,
kommer det vara mitt andra,
alltid mitt andra.
Du var mitt första,
även om det togs ifrån mig.

Ärren ingen kan se är många,
mina falska leenden som tydligen ser så normala ut,
Lurar omvärlden.

Mina vänner tror allt är bra igen,
de som lämnade mig förstod inte.
De orkade inte med mina humorsvängningar,
de var falska.

Vänner står i alla väder.

Jag vet att gjort är gjort,
men man kan alltid ångra sig.