Omvalen.

Om jag fick börja om,
om jag bara kunde sudda bort ett antal av de skrivna sidorna.
Hjälpt till lite på traven,
Gjort allt till det bättre.

Då hade mitt liv sett ut såhär:

Jag hade varit mamma till en 1 åring.
Jag hade haft ett deltidsjobb.
Jag hade bestämt att kräket som skulle varit pappa inte hade varit det utan det skulle istället vara min nuvarande pojkvän Torbjörn, TB.
Vi hade bott tillsammans i en lägenhet någonstans där det är centralt men ändå natur nära.
Jag hade haft min hund med mig.
Jag hade varit lycklig.

Såhär ser mitt liv ut idag:

Jag är inte mamma till en 1 åring då abort var påtvingat.
Jag har inget jobb, det går ej finna.
Jag pratar inte med kräket längre men ärren finns.
TB och jag bort nära varandra men fortfarande med varsin familj.
Jag har min hund.
Jag är inte lycklig.

1 punkt har jag att vara glad över,
att jag har ensamrätt om mun hund.
Men livet är inte enkelt,
eller hur?